Sommaren 2020 blev förstås märklig och jobbig för oss alla med restriktioner kring covid (och ja det fortsätter vara märkligt och jobbigt även nu på senhösten). Jag fick dock ganska tidigt möjligheten att planera för att vara hela sommaren hemma på gården i Leksand. Flera hus, ytor utomhus och landsbygden generellt underlättar möjligheten till social distansering rätt rejält, om jag jämför med hur våren i Göteborg tedde sig. Sommaren i Leksand öppnade upp för ett socialare liv genom all yta att vara socialt distanserad på.

Men min huvudsakliga tanke om sommaren handlade inte om covid och sociala aspekter utan om möjligheten att fokusera på arbetet med släktgården, alla byggnader och markerna runt omkring. Att ta itu med mycket av det som skjutits upp genom åren och som mamma inte klarar av att göra på egen hand nu när hon tagit över ägandet själv.

Det är ingen jättestor gård men den har bevarat mycket av det äldre månghussystemet från 1700- och 1800-talet med en byggnad för varje funktion runt en sluten gårdsplan. Det som kallas nordsvensk gårdstyp. Även de byggnader som tillkommit under 1900-talets andra hälft har anpassats till detta i skala och material. Så även om det inte är jättestort så är taken, fönstren, dörrarna och fasaderna många. Runt om finns marker som också behöver vård och bara delvis nyttjas för djurhållning.

I kommande inlägg vill jag samla några av de arbeten vi utfört på gården under sommaren. Även om det var mycket jag inte hann med så är det stor tillfredsställelse att se en del arbeten avklarade. Självklart hade det gått att göra några mindre inlägg under tiden om detta, men jag har bestämt att jag bara ska skriva här om jag har lust och tycker det är kul. NU tycker jag det och därför kommer allt lite på en gång.

Tak

Vi har gamla hus med gamla tak. På de flesta av husen ligger lertegel som tillkommit efter 1920. När mormors mor gifte sig till gården 1920 fanns i princip bara tak av pärt (spån). Något som inte imponerade på hennes släktingar. Detta tycks ha förändrats ganska snabbt därpå, men på flera av husen är det fortfarande undertak av pärt och inget annat. Planen för framtiden är att lägga om många av taken och spika oljehärdad board ovanpå pärten och sedan lägga tillbaka teglet. Men det är inte aktuellt just nu och därför är det vanligt kontinuerligt takunderhåll som krävs. Borsta, sopa och eventuellt byta nån panna som frosten sprängt. Det låter enkelt och är enkelt, men allt underhåll (nej det finns inget som är underhållsfritt) kräver tid. Något jag ju hade massor av denna sommar. Viktigast är att taken på boningshusen är i ordning men genom att hålla regelbunden koll på alla gårdens tak går det att upptäcka knäckta pannor eller sådana som halkat snett och förlänga livslängden på hela bebyggelsen.

• 

• 

Den stora utmaningen för oss är de hus som står närmast gårdens stora ek från 1870-talet och husen närmast skogen. Nedfallande löv och kvistar är grogrund för lav, mossa och binder fukt på taken med frostsprängning som följd. Träd hör samtidigt till en gårdsmiljö på samma sätt som husen. Det är inte ett alternativ att ta ned träd här. Något som annars har blivit väldigt vanligt och många gamla gårdsmiljöer skövlas idag på sina höga träd för att det upplevs som mer praktiskt. När träden försvinner förlorar gårdsmiljöerna delar av sin ålderdomliga prägel som är svår att återskapa. Var försiktiga med träden och hitta en balans i vad som måste tas bort!

Men finns det inte nåt mer praktiskt takmaterial än tegel som bara halkar snett och frostsprängs?! Det är faktiskt tveksamt. En lertegelpanna kan hålla i flera hundra år och behåller sin färg även om den åldras. En betongpanna är tung, eroderar bort med tiden och tappar fort sin färg. Plåttak kan förstås funka, men i såna fall ett som inte är förbehandlat med en färgad plast eftersom färgen bleks väldigt lätt, får algpåväxt och ibland lossnar från plåten.

• 

• 

Lissutggu

Gårdens äldsta boningshus som av många kallas lisstuggu (lilla stugan) är en liten sidokammarstuga med rötterna i mitten av 1700-talet. Den byggdes på 1950-talet ganska radikalt om av min morfar Erik Liljas, som var ingenjör och jobbade som arkitekt, till nuvarande utseende och moderniserades. En ändå rätt sympatisk form av dalaromantik med frilagda timmerväggar, dekorerad brokvist och spröjsade fönster, allt av väldigt bra kvalitet. Utöver att vara bostad för familjen när vi är många hemma samtidigt så hyrs den också ut veckovis under turistsäsongerna. Det är var dock längsedan brokvist, fönster och insida togs om hand ordentligt och inte minst utsidan har börjat se skamfilad ut.

Brokvisten har målats om flera gånger sedan 1950-talet och vid de senaste tillfällena i olika nyanser i grått. Jag minns inget annat än det grå. Men under flera lager av grå färg skymtade också en grön kulör som kändes intressant. Det finns ingen regel som säger att det understa lagret är det som ska återskapas, det är upp till var och en vad som känns bäst. Inget alls måste återskapas, men ibland kan det ge huset en ledtråd och riktning åt rätt håll. Hur tänkte de ursprungligen? Vi var intresserade av denna gröna kulör och tänkte att det kunde göra brokvisten till en fin kontrasterande byggnadsdel mot det grå timret. Roligt också att få testa morfars ursprungsvision för huset. För att få fram en så snarlik grön kulör som möjligt anlitade vi en konservator och dekorationsmålare från Dalarnas förgyllningsmåleri, som också är vän till familjen. Han anlände med alla sina verktyg och efter några timmar hade han hjälpt oss att mäta upp ett antal kulörer som fanns på brokvisten att jobba med under vårt restaureringsarbete. Ursprungligen målades här med linoljefärg och det är också vad som nu beställdes efter uppmätningarna. Ingen mer plastfärg här.

• 

• 

• 

• 

Vi beslöt också att anlita Dalarnas förgyllningsmåleri för att konservera och retuschera de målade gavelfälten på gårdens brokvistar. Målningarna är utförda 1960 av konstnären Hans Prins och tyvärr i rätt dåligt skick efter 60 år utsatta för vädrets makter. De behövde nu rengöras, oljas och sedan försiktigt retuscheras där för mycket färg lossnat. Faktiskt blev det stor skillnad till det bättre efter bara tvätt och oljning. De framträdde på ett helt annat vis än de gjort på mycket länge, trots skador som kommer åtgärdas nästa år.

När brokvisten fått nytt liv med hjälp av linolja och linoljefärg märktes det att annat också behövde fixas. Runt nyckelhålet på dörren hade trä spruckit och låsplåten därför lossnat. Jag insåg snart att det inte skulle gå att åtgärda med befintliga beslag utan stora trälagningar. Däremot kanske det gick att hitta ett bättre alternativ som helhetslösning. På ett av uthusen hade stora husets hundra år gamla ytterdörr återanvänts till en vind. Den hade kvar sina äldre långsmala låsplåtar från tidigt 1900-tal. Kunde en sådan återanvändas på lisstuggus ytterdörr för att täcka sprucket trä? Ja det kunde funka, efter komplettering med en träkloss upptill. Handtaget från vindsdörren fick också följa med. Först fick plåt och handtag dock ett ordentligt bad i ren linsåpa innan de torkades rena och skruvades på plats.

• 

• 

• 

Vi försöker sköta och utveckla gården, mycket utifrån det som finns att tillgå. Alla olika tidslager är relevanta och kan förtjäna att bevaras. Det måste inte vara perfekt, men fungera med husen och för den som bor där. Byggnadsvård liksom. Det kan tyckas kostsamt att ta in en konservator för att mäta färg och konservera målningar, men det är inga stora ytor och arbetet tar inte jättelång tid och blir därmed inte heller hutlöst dyrt. Att få experthjälp med kulörmätning och beställning av färg besparade oss många svåra beslut och gjorde arbetet med husen roligare. Målningen av snickerierna gjorde vi däremot själva.

Musiken

Det blir inte bara en låt/video för detta inlägg. Det finns ju så mycket fantastiskt där ute.

Först ut ett släpp från våren 2020 med Agnes. Minns ni henne? Den sanslöst begåvade artisten från Idol en gång i tiden, som kanske inte släppte de mest spännande låtarna, men hade några världshittar. Efter lite paus från allt har hon sedan 2019 släppt ett pärlband av välgjorda låtar som I trance, Limelight och Fingers Crossed, vilka alldeles för få tycks ha upptäckt. Lyssna och njut.

Nästa låt är 놀이 (Naughty) med Irene och Seulgi från Red Velvet. Dessa extremt begåvade artister har under 2020 släppt några låtar som en subgrupp och 놀이 (Naughty) är enligt min mening den bästa av dem. Bortsett från att det är en superlåt så har videon en helt galet snygg och svår koreografi som väldigt få skulle kunna leverera. Men de kan förstås, med knivskarp precision. Red Velvet är för övrigt fortsatt en av Sydkoreas bästa och roligaste grupper och jag hoppas de kommer släppa nytt snart.

Perfekt musik för omläggning av tak och målning med linoljefärg.

Det var allt för idag.

Ni hittar Fönster mot gården på Instagram för väldigt mycket mer regelbundna uppdateringar om arkitektur, byggnadsvård och hur det är att studera till Bebyggelseantikvarie.

/Lars